A hunter's wife - Uppdaterad!

Jag är uppfödd med jägare i släkten men har aldrig fått följa med. Ever.
Jag har spanat in morfars vapenskåp med alla gevär och priser.
De uppmonterade huvudena i vardagsrummet hemma hos mormor & morfar har aldrig stört mig.
Men som sagt, jag har aldrig fått följa med på riktigt.

Min älskade sambo jagar. Han är naturintresserad rent allmänt, jakt & fiskeintresserad speciellt. I år har han, tillsammans med 2 andra, en jaktmark. Som det finns djur på. I onsdags var det rådjurspremiär och självklart åkte trion ut till jaktmarken. Klockan åtta på kvällen fick jag ett sms att årets första pinnbock(?) hade fällts efter lång väntan. Ett klockrent skott som hade fällt det lilla djuret på en gång. Jag skickade ett sms tillbaks att jag var stolt över min älskade jägare.

Då hade jag inte en tanke på att ett djur som man fäller kräver efterarbete. Jag visste det egentligen men det fanns inte som den mest påträngande tanken i min hjärna då.
Jag kollade ju på tv...

Igår var det dags för efterarbetet. Det innebär en hel del jäkla arbete! Det är dessutom ganska...slafsigt. Det skedde dessutom ute i vårt förråd*. Det enda jag kan tänka är att det måste krylla av fästingar där ute nu. (Har kollat upp hur länge dom klarar sig utan blod. Det är alldeles för länge) Men hur som helst, mitt i mitt tv-tittande kunde jag ju inte låta bli att bli ganskanyfiken på vad han gjorde så jag gick ut och kollade till honom. Det ser verkligen....väldigt märkligt ut.

Jag vet ju, rent teoretiskt, att man bara skalar av huden. Bakifrån och fram. Jag vet, rent teoretiskt, hur man ska snitta och så. Men det är en helt annan sak att öppna dörren till förrådet och se ett rådjur hänga i ett snöre spänt runt bakfoten som sitter fast i takbjälken. Jag hulkade inte eller så, blev mest fascinerad. Men jag kan inte förklara hur det kommer sig att jag fick ryslingar** i hela kroppen fast jag tyckte att det var spännande.

Sen kom då själva styckningen. Av köttet. Emma sa att hon tyckte att hela tanken på att stycka kött som man sen ska äta var ganska motbjudande, och jag är benägen att hålla med. Jag kan inte ens föreställa mig att det där som vi skar upp, packade i ziplocks och la i frysen ska bli mat. Som jag ska äta.
Visst, rådjursfilé låter vä-hä-ldigt gott. Men det jag pillade med igår är inte samma filé. Inte i min sinnevärld i allafall. Inte just nu. Det kanske blir annorlunda sen, när det är sås och sallad till.

[Insert bild på rådjur här. Insert bild här. Nu. Vaff!! Insert bild häääääär!!! Jävla blogger!]

[Tack Eff för hjälpen! Hahaha gottcha Blogger!!]

Fästingarna ja. Det är ju en helt egen story. C sa, mitt i styckningen, att han kände nåt som kröp i nacken. Mycket riktigt där var en äcklig jäkla fästing. Den plockade jag bort och skuttade runt lite i köket och kände mig besudlad av dess blotta existens, men samtidigt var jag enormt glad att jag inte hade kommit i närheten av pälsen på djuret. Jag var ju safe. Trodde jag.

Efter att köket var städat, alla spår av vårt arbete undanröjda så gick vi äntligen och la oss. Jag var på väg att somna efter en lång utläggning om hur äckliga fästingar är när jag känner nåt på mitt lår. Mmm det är säkert bara täcket, tänker jag. Samtidigt som det krypande krypet kryper igen. Det är inte täcket. Det är en F Ä S T I N G ! ! !

Jag flyger upp ur sängen med ett extremt kvinnligt illtjut, skrämmer skiten ur C som precis har somnat, och flyger vidare in i badrummet, tänder lampan och står och studsar på ett ben samtidigt som jag håller mitt andra (fästingsbesudlade) ben rakt ut i luften. Jag tror att jag sa, och det här är nog ett direktcitat, TABORTDENTABORTDENTABORTDENTABORTDEN!!!
Det var en putteputteputt fästing, men non the less en fästing. På min kropp.

Jag känner mig fortfarande besudlad.
Stolt som en tupp över att jag fixade att stycka kött, men besudlad...