Ensam lunch...

I vanliga fall så äter jag lunch på kontoret lite snabbt med L som jag jobbar med. Det är sällan jag går ut på stan och tar 1 timmes lunch. Men idag så ska L ska äta lunch på stan med en kollega, C ska äta lunch med sin kollega, Emma är sjuk och jag är egentligen inte hungrig. Jag måste ju säkert äta nåt. Speciellt eftersom jag kommer vara ensam hemma hela kvällen och då äter jag inte. (C ska röka dubbla ciggarer för att fira de senaste bebis-tillskotten i kompiskretsen och det lär bli sent.)

Jag äter sällan om jag är själv. Det är absolut inte ett medvetet val i stil med "Uuuh jag är så tjock så nu slutar jag äta" utan det handlar mer om kombon: "jag kan inte laga mat" och "jag hatar att äta ensam". När jag bodde själv lagade jag sällan mat. Jag levde på pulvermos blandad i skål med massa kryddor, nudlar med chilisås och te & smörgåsar. Ibland orkade jag göra snabbmakaroner med tomatsås.

Det finns de som älskar att laga mat, som är duktiga på det och som finner njutning i att äta den mat de själva lagat. Jag önskar att jag var sån, men det är jag inte. Hur mycket jag än försöker så är jag inte sån. Varför finns det inte såna där piller som Uppfinnar-Jocke uppfann? Ett litet piller som var som en hel måltid och kom i olika smaker. Jag skulle vara storkonsument...

*suck*

Äh, jag ringer Hansa-support åt mamma istället. Kan äta sen.