It's been emotional...

Jag vet inte hur det är med er men jag har blivit en riktigt softis. Jajjemen, jag erkänner.
"Hej jag heter Nini och jag gråter till allt nu för tiden."

Förut, för säg tio år sen, grät jag nästan aldrig. Varken till sorgliga filmer, gripande böcker eller om jag bara var ledsen. Att jag inte gråter när jag själv är ledsen sitter fortfarande i, men det är för att jag tycker att jag är så ful när jag gråter. Om jag gråter är det oftast för att jag är arg och frustrerad.

Men utöver det så gråter jag för minsta lilla. Jag gråter när upphittade valpar måste avlivas på Animal Precinct, jag får en klump i halsen av att titta på Extreme home makeover, jag blir alldeles känslosam av böcker som handlar om våld mot djur eller barn. Jag grät t.o.m till Björnbröder!! Inte störtbölar utan bara gråter. Ni vet, tårar rinner och jag får en klump i hjärtat men utan andnöd, hulkningar och snor.

Jag har en teori om det här. Att ju äldre man blir desto mer känner vi för dom omkring oss. Vi får en större känslosfär eller en större känsla för känslor. Låter det flummig eller förstår ni hur jag menar? Åtminstone jag var ganska självcentrerad som 17-18-åring. Jag hade inte förlorat någon närstående, inga hemska olyckor hade drabbat någon vän eller släkting. Livet vara bara lycka och bananskal.

Min morfars hjärtinfarkt är det värsta, eller mest dramatiska, som hänt mig hittills. När mamma ringde så bröt jag ihop totalt. Jag har inte gråtit så hejdlöst på länge, och jag inser att jag är otroligt lyckligt lottad. Inte nog med att morfar klarade sig, hans bror överlevde en nästan-brusten aorta. Kanske är det därför som den här nya, gråtiga sidan av mig är lite ovan? För att jag annars varit lyckligt förskonad? Jag är glad ofta. Jag blir väldigt lätt jättearg, men ledsen har inte funnits i mitt känslobibliotek. Förrän nu.

Det här är uppenbarligen något jag måste vänja mig vid. Att alltid ha med mig näsdukar på bröllop. Att ha en i handen när kollegan kommer från en begravning och berättar hur fin den var. Att acceptera att jag gråter när jag tittar på mushiga amerikanska tv-serier med barn som är drabbade av sjukdomar eller som förlorat en förälder.

Fast det här kanske är ett sundhetstecken? Ett VP-grundande fenomen? Det kanske innebär ett mognadssteg, att man ser utanför sig själv, inser hur små vi är egentligen och hur mycket vi behöver andra i våra liv? Mina tårar kanske kommer av insikten att jag har haft ett otroligt bra liv hittills?

Jag tror att jag ska fundera lite till på det här....