Planeringsdagar & Pytonormar

Då har jag varit på min första sova-borta-konferens.
Jag är inte så imponerad. Inte av själva konfererandet - som jag tycker är mest en massa snack som pågår i det oändliga. Speciellt tydligt blev det när alla "visste" att de har 2 hela dagar på sig att prata. No need för effektivitet då tydligen. Nej minsann, hela första dagen gick åt till att prata om det som vi redan gått igenom förut vid 2 tillfällen.

Jag är heller inte imponerad av hotellet vi bodde på - det var Scandic-lådor till rum, obekväma stolar i konferensrummet, dålig mat, otrevliga servitriser, extremt skum planlösning och baren stängde alldeles för tidigt. Klockan 1? Det var det löjligaste...

Det enda trevliga var att det fanns ett spa där vi kunde bubbla i bubbelpoolen, simma några längder i vanliga poolen och sen ånga bort i bastun. Allt för det rimliga priset 195 pix. Då fick vi behålla morgonrocken i trendigt grått tyg.

Jag & L konfererade liiite längre än alla andra i torsdags. Närmare bestämt till klockan 3 på natten. Vi konfererade på rummet och drack spanskt bubbel som trevligt nog gick att köpa i receptionen. Tur att jag inte bara drack utan även åt lite godis. Man vill ju inte dricka bubbel på fastande mage.... Ehh...

När jag vaknade efter knappt 4 timmars sömn på fredagsmorgonen var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara av att sitta upprätt resten av dagen. Jag var helt övertygad om att baksmällan skulle explodera när jag satte mig upp i sängen men det gick bra. Min rygg var ett större problem som protesterade med intensiv smärta hela dagen. Det borde vara lag på att stolar i konferensrum ska vara bekväma och ortopediska!! Vi satt ju faktiskt still i 2 dagar!!

Hur som helst. Baksmällan. Det gick faktiskt hur bra som helst tills efter lunch. DÅ kom huvudvärken. Helt utan förvarning, trots att jag åt ordentligt, trots att jag drack kaffe. För att ni ska förstå hur illa det var så är det så att jag, när jag är bakis, får migrän. När jag får migrän, då spyr jag. Det var inte riktigt läge att börja spy mitt i ett planeringsmöte. Men jag höll mig. Länge. Jag höll mig genom hela dagen. Jag höll mig hela bilresan hem, som inte gick speciellt lugnt till. Jag höll mig ända tills jag skulle ner i tunnelbanan. Då spydde jag.

Jajjemen... Inget jag är stolt över direkt, men när jag väl klev ur bilen och var på väg ner till tunnelbanan då blev det för mycket. Jag fixar inte att åka kommunanalt när jag mår illa. Bara tanken på att spy bland folk gör mig så stressad att jag blir illamående på en gång. T, min kollega som också hade åkt med i bilen drog med mig upp till sig, gav mig vatten och en soffa. Det blev bättre, och jag konstaterade att det var en taxi hem som gällde.

Sagt och gjort, Taxi Stockholm var god dröj, så var jag på väg hem. Som den snälla person jag är förvarnade jag chauffören att jag inte var på topp och att jag kanske skulle kunna bli illamående på väg hem, men att det borde gå bra. Han konstaterade att det kunde ta tid, eftersom alla andra var på väg hem också, men att han skulle köra så snabbt & stillsamt som möjligt.

Sen började han prata om Pytis - familjens 4 meter långa pytonorm som har ett eget rum och som sover i hans knäveck på nätterna. Sköna tider! Snacka om en musikalisk chaufför! Han fattade direkt läget! Allt prat om ormar & andra husdjur fick mig totalt att glömma illamåendet.

Han berättade om hur han arbetat med ormar hela sitt liv. Han hittade Pytis som liten och övergiven pytonbebis efter en utställning, full med kvalster (över 300 plockade han & hans barn bort) och att lill-Pytis överlevde trots allt. Nu är Pytis 11 år gammal. Och nu var jag hemma. Ingen dricks ville han ha heller. Underbara människa! Om fler var som han skulle jag gladeligen betala 280:- för 14 km anyday!!




Som slutsats konstaterar jag:

• Konferenser är helt värdelösa.


• Hotell-lakan är underbart krispiga men kuddarna är helt värdelösa.


• Jag missade inget på TV för det var ändå bara Karjala Cup.


• Taxi Stockholm har bäst chaufförer.