Mamma sa alltid...

När jag var liten var jag extremt håröm. Dessutom hade jag långt hår med självfall och följdaktligen vaknade jag med ruffs varje morgon. Detta rufs skulle kammas och sättas upp innan vi kom iväg och varje morgon gömde mamma borsten bakom ryggen tills jag stod framför henne och inte längre kunde se den. Det var en hemsk hemsk borste som slet upp håret med rötterna och lämnade stor kala fläckar. Jo! Det är sant!! Eller så kanske mina minnen är aningens färgade av mitt Drama Queen-anlag....

Anyways, mamma sa iaf att vill man vara fin, får man lida pin. Inte ett helt okänt uttryck. Jag tyckte det var tidernas mesta tjurskit, vaddå lida pin. Jag led alla helvetes kval! Dessutom brydde väl inte jag mig om att vara fin, jag var 6 år gammal!

Nu, 24 år senare, är jag helt med på vad det betyder. Igår var jag på bästa salongen i stora centrumet och fick ögonbrynen färgade och plockade. Att plocka ögonbrynen själv är en barnlek jämfört med när någon annan gör det. Det gör så ont. Jag tatuerar hellre svanken om jag får välja.

Huden är verkligen tunn vid ögonbrynet och nerverna där verkar ha direktkontakt med tårkanalen. Direkt efter första rycket började tårarna rinna och näsan blev tvärtäppt.

Tjejen frågade om det gick bra och ryckte ett par strån till för säkerhetsskull. Jag tror att det till och med blödde på ett ställe. Det värsta som händer när jag plockar själv är att jag attacknyser!

Efter vad som kändes som en evighet fick jag titta i spegeln och säga om jag var nöjd. Nöjd?!? Skit i storvinst på Lotto, det här var bättre! Så snyggt och så värt det! Nu är mina ögonbryn sjukt snygga och perfekt formade. Måsvinge minsann.

Allt det här plockandet, fixandet och vaxandet är smärtsamt men när man är fin, har man lidit pin. Återigen visar det sig att mamma har rätt.