Den stora bloggdöden

Behöver väl inte säga mer än så, men nu när det stora bloggdöden sprider sig så kan jag inte låta bli. Att säga mer än så alltså.

Det är lite ledsamt att bloggar läggs ner eftersom de (flesta) sprider så otroligt mycket skratt, igenkännande hummar, kramar och bra energi. Visst finns det sura anonar som förstör den här fiiina Di Leva-känslan, men de allra flesta har ju fattat att man bara läser dom bloggar man tycker om och skiter i resten.

Jag längtar lite extra till jobbet på måndagar bara för att jag då kan läsa alla kommar som kommit under helgen. Oftast har jag dessutom ett inlägg i huvudet som jag gått och filat på under helgen. Eller "dagarna-utan-uppkoppling" som den oxå kallas. Har jag jobbat i butiken så har jag kanske hunnit spana in några av era senaste bloggar, men ibland kommer det ganska mycket kunder och dom ska tydligen prioriteras.

Hur som helst, era bloggar gör att mina skor får lite extra mycket studs på morgonen. Jag förstår om det riktiga livet, det där där ute, tar över, tar för mycket tid och energi eller om all lust att gödsla ord bara försvinner.

Men jag tycker att det är lite ledsamt varje gång.