Antiklimax

Igår klockan 9.00 satt min mamma och tänkte extremt positiva tankar åt mig. Hon tänkte på ett höjdhopp på 2.10 och på mig som flög över ribban med flera centimetrar to spare. Fatta vilket antiklimax då när HR-chefen inte dyker upp för att hon är hemma och VAB:ar och L är sen. Min enhetschef kliade sig i skallen och sa att han inte riktigt visste hur vi skulle göra för HR-chefen måste ju vara med när jag intervjuas, eftersom han & L redan känner mig.

Det bidde helt enkelt ingen intervju. Det bidde ingenting. Det bidde inga svar heller. När jag gick hem igår frågade jag när det kan tänkas bli en intervju, för jag tänkte att nu hade ju min enhetschef haft hela dagen på sig att prata med HR-chefen och kanske få ett besked om huruvida barnet i fråga skulle behöva vårdas länge, men det var ju dumt att tro. Tror du på tomten oxå, eller? Nej han hade ju inte ringt utan det blir när hon kommer tillbaks. Jaha, så vilken dag som helst? Bara sådär, utan förvarning? Ooooookej.

Ja va fasen, det är ju helt i linje med hur det här har utspelats hittills. Varför bryta en vinnande trend och allt det där. Jag firar med huvudvärk för andra dagen i rad, funderar på om godislöfte inte är väl barnsligt när man är nästan 30 och längtar efter kvällens yoga-pass där jag bara behöver koncentrera mig på att andas i takt med 15 andra människor.

Life is good och jag har matlåda med mig.